This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
English to Swedish: Excerpt from Översättning av “Night-Sea Journey” ur Lost in the Funhouse av John Barth General field: Art/Literary Detailed field: Poetry & Literature
Source text - English "One way or another, no matter which theory of our journey is correct, it's myself I address; to whom I rehearse as to a stranger our history and condition, and will disclose my secret hope though I sink for it.
"Is the journey my invention? Do the night, the sea, exist at all, I ask myself, apart from my experience of them? Do I myself exist, or is this a dream? Sometimes I wonder. And if I am, who am I? The Heritage I supposedly transport? But how can I be both vessel and contents? Such are the questions that beset my intervals of rest.
"My trouble is, I lack conviction. Many accounts of our situation seem plausible to me- where and what we are, why we swim and whither. But implausible ones as well, perhaps especially those, I must admit as possibly correct. Even likely. If at times, in certain humors- stroking in unison, say, with my neighbors and chanting with them 'Onward! Upward!'- I have supposed that we have ever after all a common Maker, Whose nature and motives we may not know, but Who engendered us in some mysterious wise and launched us forth toward some end known but to Him- if (for a moodslength only) I have been able to entertain such notions, very popular in certain quarters, it is because our night-sea journey partakes of their absurdity. One might even say: I can believe them because they are absurd.
"Has that been said before?
"Another paradox: it appears to be these recesses from swimming that sustain me in the swim. Two measures onward and upward, flailing with the rest, then I float exhausted and dispirited, brood upon the night, the sea, the journey, while the flood bears me a measure back and down: slow progress, but I live, I live, and make my way, aye, past many a drowned comrade in the end, stronger, worthier than I, victims of their unremitting joie de nager. I have seen the best swimmers of my generation go under. Numberless the number of the dead! Thousands drown as I think this thought, millions as I rest before returning to the swim. And scores, hundreds of millions have expired since we surged forth, brave in our innocence, upon our dreadful way. 'Love! Love!' we sang then, a quarter-billion strong, and churned the warm sea white with joy of swimming! Now all are gone down- the buoyant, the sodden, leaders and followers, all gone under, while wretched I swim on. Yet these same reflective intervals that keep me afloat have led me into wonder, doubt, despair- strange emotions for a swimming!- have led me, even, to suspect . . . that our night-sea journey is without meaning.
"Indeed, if I have yet to join the hosts of the suicides, it is because (fatigue apart) I find it no meaningfuller to drown myself than to go on swimming.
"I know that there are those who seem actually to enjoy the night-sea; who claim to love swimming for its own sake, or sincerely believe that 'reaching the Shore,' 'transmitting the Heritage' (Whose Heritage, I'd like to know? And to whom?) is worth the staggering cost. I do not. Swimming itself I find at best not actively unpleasant, more often tiresome, not infrequently a torment. Arguments from function and design don't impress me: granted that we can and do swim, that in a manner of speaking our long tails and streamlined heads are 'meant for' swimming; it by no means follows- for me, at least- that we should swim, or otherwise endeavor to 'fulfill our destiny.' Which is to say, Someone Else's destiny, since ours, so far as I can see, is merely to perish, one way or another, soon or late. The heartless zeal of our (departed) leaders, like the blind ambition and good cheer of my own youth, appalls me now; for the death of my comrades I am inconsolable. If the night-sea journey has justification, it is not for us swimmers to discover it.
From "Night-Sea Journey" in Lost in the Funhouse by John Barth
Translation - Swedish NATTLIG SJÖRESA
På något sätt spelar det ingen roll vilken teori om vår resa som är den rätta, för det är ändå bara till mig själv jag vänder mig, när jag återger vår historia och omständigheterna runt den, till mig själv som till en främling, och jag kommer att avslöja mina innersta förhoppningar om jag så kommer att gå under av det.
Är resan något jag själv har hittat på? Existerar natten och havet över huvud taget, frågar jag mig, bortsett från att jag har upplevt dem? Existerar jag själv, eller är det bara en dröm? Ibland undrar jag. Och om jag är någon, vem är jag? Arvet som man kan anta att jag transporterar, vad är det? Och hur kan jag vara både skepp och last? Det är sådana frågor som plågar mig under perioderna av vila.
Mitt problem är att jag saknar övertygelse. Flera av redogörelserna över vår situation verkar rimliga – var och vad vi är, varför vi simmar och vart. Men de verkar också orimliga, kanske speciellt de som jag måste anta som trovärdiga. Eller till och med sannolika. Om jag ibland, i vissa sinnesstämningar har antagit – medan jag har simmat i samförstånd tillsammans med mina så att säga medvarelser, och tillsammans med dem ihållande har ropat ”Framåt! Uppåt!” –att när allt kommer omkring så har vi faktiskt en gemensam Skapare, vars natur och motiv vi inte med säkerhet känner till, men som på något mystiskt sätt är Han som framkallade oss och sände ut oss mot ett mål som bara Han känner till – om jag (bara som en kort ingivelse) har övervägt sådana föreställningar, på sina håll väldigt populära, som möjliga, är det bara därför att vår nattliga sjöresa är en del av den absurditet som omgärdar dem. Man skulle till och med kunna säga att jag tror på dem därför att de är absurda.
Har det här sagts förut?
En annan paradox är att det tycks vara pauserna i simningen som håller igång själva simmandet. Två simtag framåt och uppåt tillsammans med mina medvarelser, sedan flyter jag bara, utmattad och modfälld, medan jag grubblar över natten, havet och resan, och strömmen för mig tillbaka ett simtag, bakåt och nedåt. Det går sakta framåt, men jag lever, jag lever och, ack ja, tar mig fram förbi många druknade kamrater, offer för sin outtröttliga joie de nager, och när allt kommer omkring starkare och mer aktningsvärda än vad jag själv är. Jag har sett hur de bästa simmarna av min generation har gått under. Och ett oräkneligt antal döda! Tusentals druknar medan jag tänker den här tanken, miljoner medan jag vilar mig innan jag börjar simma på nytt. Och otaliga massor, hundratals miljoner har omkommit sedan vi, i all vår oskuldsfullhet, modigt forsade iväg på vår förfärliga färd. ”Älska! Älska!” sjöng vi då, en kvarts miljard varelser starka, och rörde upp det varma havet, vitt av vårt glädjefulla simmande! Nu har alla sjunkit – de spänstiga, de långsamma, ledare som följeslagare – alla har sjunkit, medan jag förtvivlad simmar vidare. De intervaller av reflektion då jag bara håller mig flytande har också lett mig in i ovisshet, hopplöshet och tvivel – främmande känslor för en simmare – och de har också fått mig att tro ... att vår nattliga resa saknar mening.
Om jag ännu inte anslutit mig till det otal som har begått självmord så är det i själva verket för att jag inte upplever det som mer meningsfullt att drukna än att simma vidare (trots tröttheten).
Jag vet att det faktiskt finns de som njuter av det nattliga havet, de som älskar att simma för själva simmandets skull, eller som helt uppriktiga tror att ”nå fram till Stranden” och ”lämna över Arvet” (Vems arv? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Och till vem?) är värt det svindlande priset. Jag gör det inte. I bästa fall upplever jag själva simmandet som något inte helt och hållet obehagligt, men oftast bara som tröttsamt, och inte sällan som en plåga. Resonemanget att det är ett kall, vi är ämnade för, gör inte intryck på mig, även om vi simmar som vi gör, därför att våra långa svansar och strömlinjeformade huvuden så att säga "är till för" det. Men det innebär inte – i alla fall inte för mig – att vi helst bör simma eller på något annat sätt bör bemöda oss att ”fullfölja vårt öde”, det vill säga någon annans öde, eftersom vårt eget öde så vitt jag förstår helt enkelt är att förr eller senare på ett eller annat sätt gå under. Våra ledares hjärtlösa nit, liksom den blinda tro jag hade och den obestridliga glättighet jag kände i min ungdom, skrämmer mig numera, och att mina kamrater är döda gör mig otröstlig. Om vår nattlig sjöresa går att rättfärdiga, så är det inte vi simmare som ska uppenbara det.
Ur ”Night-Sea Journey” från Lost in the Funhouse av John Barth
English to Swedish: The First Paragraph of John Barth's The Sot-Weed Factor General field: Art/Literary Detailed field: Poetry & Literature
Source text - English In the last years of the Seventeenth Century there was to be found among the fops and fools of the London coffee-houses one rangy, gangling flitch called Ebenezer Cooke, more ambitious than talented, and yet more talented than prudent, who, like his friends-in-folly, all of whom were supposed to be educating at Oxford or Cambridge, had found the sound of Mother English more fun to game with than her sense to labor over, and so rather than applying himself to the pains of scholarship, had learned the knack of versifying, and ground out quires of couplets after the fashion of the day, afroth with Joves and Jupiters, aclang with jarring rhymes, and string-taut with similes stretched to the snapping-point.
From The St-Weed Factor by John Barth
Translation - Swedish De sista åren av sextonhundratalet, kunde man bland fjantarna och sprättarna i Londons kaffestugor finna en skranglig, gänglig vidja kallad Ebenezer Cooke, mer ambitiös än begåvad, men ändå mer begåvad än förnuftig. Han hade, liksom sina fåniga vänner, vilka alla kunde antas ha fått sin utbildning vid Oxford eller Cambridge, insett att yttranden på modersmålet var roligare att leka med än betydelser på detsamma var att slita med, och på det sättet, hellre än att utsätta sig för den möda som vetenskaplig lärdom innebär, lärt sig konsten att uttrycka sig på vers, och spottat fram tjogvis med tvåradiga strofer, efter den tidens mode späckade med åberopanden av Jupiter och Jove, skallande av illaljudande rim, och stramt hophållna av liknelser uttänjda till bristningsgränsen.
Ur The Sot-Weed Factor av John Barth
More
Less
Translation education
Graduate diploma - Bachelor's degree - Uppsala University, Sweden
Experience
Years of experience: 15. Registered at ProZ.com: May 2008.
