'im Alemannischen' är 'i det område där alemanniska dialekter talas.

NE:
alemanniska, högtyska dialekter som talas i de delar av s.v. Tyskland där alemannerna dominerade under romartiden och tidig medeltid. Hit räknas även schweizertyska.

alemanner, alamanner (lat. Alema_nni, germ. alamann, eg. 'främmande människor'), germanfolk, tidigast omnämnt 213 e.Kr., då bosatt vid mellersta Main. Alemannerna var ej politiskt enade utan uppträdde i självständiga grupper, ledda av hertigar. Under 200-talet anföll de flera gånger romerska riket över Donau och Rhen, besatte nuv. sydvästliga Tyskland och hotade Norditalien. Under 300-talet expanderade alemannerna v. om Rhen, men hejdades 357 av Julianus Apostata i slaget vid Argentoratum (nuv. Strasbourg). Fr.o.m. 450 utbredde de sig över Alsace och Schweiz. I början av 500-talet underkastades de nordligast boende alemannerna det frankiska väldet. De sydliga sökte stöd hos ostrogoterna i Italien, men blev också de frankiska undersåtar (536). Under frankerna gjorde alemannerna ofta uppror och uppnådde ibland, som mot slutet av 600-talet, självständighet. År 746 infogades de slutligen i frankerriket. Alemannerna kristnades sent, med början på 590-talet. Deras namn är upphovet till fr. allemand, tysk.

Litt.: R. Christlein, Die Alamannen (1979).